Jag gav maken tre villkor för att vi verkligen ska gå igenom det här:
1) Han får aldrig, under inga omständigheter, säga att jag är tjock. Inte ens när det enda jag kan få på mig är hans XXXL t-shirts från USA. Möjligen lite svullen. Men aldrig tjockis.
2) Han får aldrig kalla mig mamma. För jag är inte hans mamma och kommer aldrig att bli det. Jag blir mor till hans barn. Och vi är inte 68 år. Bläh! (jag kommer aldrig att kalla honom pappa)
3) Han får aldrig säga att "det var ju du som ville ha barn". För så är det inte. Och det vet han. Och slänger han fram det i en hetlevrad diskussion så är han rökt. Vi var överrens.
Han gick med på allt och kontrade med följande, överraskande nog:
1) Jag ska inte bara "ge upp" efter att vi fått barn. Med det menar han kroppen. Han verkar livrädd att jag ska bli ett fläskberg och förfalla. Grejen är ju den att jag är den som tränar minst tre gånger i veckan nu. Och han? Not so much. Ergo - han behöver inte oroa sig.
2) Att vi inte får sluta ha sex. Jag skämtade med att i sådana fall fick han akta sig för att stöta snoppen i bebisens huvud. Hahahahaaa! Fast han fattade inte skämtet.
Note to self: inte skämta om sånt här med en semi-chockad blivande pappa.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Det finns säkert de som tycker att det är oromantiskt med villkor och krav men jag tror det är nödvändigt om man ska få det att fungera och ingen ska känna sig lurad. Du är en förebild. :)
SvaraRadera