Hur berättar man det då? Och hur tar han det?

Jag går händelserna i förväg. För vad jag är mest nervös för är vad ska jag säga till min man? OM det nu blir barn.

Älskling vi... (nej, vi kallar inte varandra älskling) Hörru... (för bläh) Sötnos (jaaa!)... jag vet att jag sa att det skulle ta ett halvår för oss att bli med barn, men grattis! Dina spermier har samma kapacitet som en OS-simmare! Vi ska ha barn på första försöket!

Hur skulle han reagera då? Som att jag har lurat honom? Stressat honom in i något som han inte var redo för? För att jag lovade att det skulle ta tid att bli med barn?
Egentligen borde jag fråga mig om han skulle reagera likadant om jag berättar det denna månad som om jag berättar det om ett halvår (fast då inte på första försöket). Svaret är nog att det är mycket troligt.

Det känns som jag är i en väldigt låst situation.

Så det här är alltså första försöket?

Jag försöker fortfarande räkna ut det här med menscykler, ägglossningar och jox men kammar hela tiden noll. Missförstå mig rätt. Jag är inte puckad. Jag har bara inte brytt mig. Någonsin.

Sista dagarna har jag haft någon slags halsbränneliknande känsla och på det hela taget mått lite... annorlunda. Ibland önskar jag att jag lyssnade bättre på min kropp. Jag har lärt mig att blåsor i munnen betyder att en förkylning är på G. Men längre än så har jag inte tagit det. Nu förstår jag inte vad kroppen försöker kommunicera. Men jag misstänker att det är någon slags orolig förväntan. Tänk om det är barn på gång? Tänk om vi ska bli föräldrar? Tänk om... Tänk om jag bara kunde sluta fabulera fritt och inse att det antagligen inte är något. Jag ska inte ha mens förrän på tisdag - TROR jag i alla fall. För det kan lika gärna ha varit nu i tisdags. Åååååååh!
Jag hatar att leva i ovisshet.

I jakt på kunskap

Jag surfade runt lite på olika sajter idag för att kolla vad andra skriver om graviditeter och fann mig själv märkbart irriterad på alla dessa fula nicknames. Snutte, Plutte, Gulle och Micki85... My god! Hur ska jag någonsin kunna ta något de säger på allvar? Hur ska jag någonsin kunna lära mig något om alla bejbisidor befolkas av hårdssminkade, tjugo-nånting kids som tycker att deras tolv år äldre mc-kille är hela deras värld? (jag har vääääldigt mycket fördomar)

Sen kom jag på att jag döpt mig själv till Bejbi.
Fan.

Jag är inte ensam

Hittade en fantastiskt bra blogg vid namn Om att skaffa barn, där Moa i ett av sina inlägg på pricken beskriver vad jag precis gått igenom. Har inte lyckats länka till det exakta inlägget men kontentan är att hon inte vill tjata sig till barn. Precis som jag. För vem fan vill det? Det är ingen hamster vi pratar om här och om den ena är bara det minsta tveksam så kan man inte säga: Okej, men jag byter kutterspånen då. Du behöver inte. Nästa gång skaffar vi en undulat...
Nej. Så funkar det inte. Båda måste överrens. För när du väl skaffat barn så... Låt oss bara lämna det vid att det inte blir ett bra förhållande om en drar hela lasset.

Och nu. Min man har varit tveksam så länge vi pratat om det (d.v.s. någon gång i kvartalet senaste året...åren?) och han har sagt att han inte är redo, eller att det är så mycket han vill hinna göra innan . Men jag har insett att han är - precis som jag - livrädd. För det är så jäkla stort.
Men så sa jag till honom att nu slutar jag med mina p-piller. Han kontrade med att köpa ett paket kondomer. Jag tog honom i armen och berättade om hur lång tid det kan ta att bli på smällen och hur lite tid det är kvar (jag har en grej om att jag inte vill ha barn efter 35) och att jag i största allmänhet är trött på hans dumma ursäkter. För jag insåg också att han aldrig kommer bli redo. Och det gjorde han med. Så vi bestämde att vi kör på. Utan stress och hets. Och så får det bli barn när det vill. Om det vill.

Visst låter det fint?
Sen att jag i likhet med Moa startat en hemlig blogg om det och efterforskar allt vad jag kan i smyg skadar väl ingen?

Cyklar hit och cyklar dit

Har idag suttit och försökt räkna ut hur lång menscykel jag har.
Eftersom jag ätit p-piller sedan jag var 18 (nu är jag 32) så har jag aldrig brytt mig. Allvarligt. Jag har bara ätit 'över' när jag behövt vara mensfri för en semester eller dylikt och inte tänkt mer på det. Så mycket koll har jag. Så... Jag har suttit och räknat lite och blir inte klok på det här.

Visste ni att en menscykel kan variera? En del har 28 dagar (som räknas som normalt) och en del har 34. Så finns det dem som har 24 också. Jag misstänker att jag har 38. I alla fall när jag räknar på de två senaste månaderna (så länge som jag varit utan p-piller).
Såååå. Egentligen borde jag ha fått mens i förrgår. Men det kan lika gärna vara på tisdag. Vilket gör att det här med ägglossningar och shit verkligen blir en gråzon.

Jag förstår varför folk inte blir gravida direkt! Det här med att räkna ut när man ens kan bli på burken är ju skitsvårt. Bäst att ligga med varandra varje dag. För säkerhets skull (va? ska man göra det av kärlek? hur tänker du nu?)

Snittid: 7 månader

Läste idag på en sajt att det tar i snitt 7 månader att bli på burken.

Sajten hade också den goda smaken att pedagogiskt tala om för läsaren att det också kan betyda allt från 1 månad till 1,4 år - som om jag hade tid att vänta så länge! Då är ju jag... 34 när barnet föds. Det går ju inte!

Nu har vi bestämt oss

Nu är det dags för barn.
Dags att:

- Sluta med p-piller
- Idka umgänge
- Förena oss med idén att det är på riktigt
- Ta reda på allt som går att ta reda på
- Inte hetsa och stressa
- Luta oss tillbaka och vänta

Eller hur gör man egentligen?