Jag är inte ensam

Hittade en fantastiskt bra blogg vid namn Om att skaffa barn, där Moa i ett av sina inlägg på pricken beskriver vad jag precis gått igenom. Har inte lyckats länka till det exakta inlägget men kontentan är att hon inte vill tjata sig till barn. Precis som jag. För vem fan vill det? Det är ingen hamster vi pratar om här och om den ena är bara det minsta tveksam så kan man inte säga: Okej, men jag byter kutterspånen då. Du behöver inte. Nästa gång skaffar vi en undulat...
Nej. Så funkar det inte. Båda måste överrens. För när du väl skaffat barn så... Låt oss bara lämna det vid att det inte blir ett bra förhållande om en drar hela lasset.

Och nu. Min man har varit tveksam så länge vi pratat om det (d.v.s. någon gång i kvartalet senaste året...åren?) och han har sagt att han inte är redo, eller att det är så mycket han vill hinna göra innan . Men jag har insett att han är - precis som jag - livrädd. För det är så jäkla stort.
Men så sa jag till honom att nu slutar jag med mina p-piller. Han kontrade med att köpa ett paket kondomer. Jag tog honom i armen och berättade om hur lång tid det kan ta att bli på smällen och hur lite tid det är kvar (jag har en grej om att jag inte vill ha barn efter 35) och att jag i största allmänhet är trött på hans dumma ursäkter. För jag insåg också att han aldrig kommer bli redo. Och det gjorde han med. Så vi bestämde att vi kör på. Utan stress och hets. Och så får det bli barn när det vill. Om det vill.

Visst låter det fint?
Sen att jag i likhet med Moa startat en hemlig blogg om det och efterforskar allt vad jag kan i smyg skadar väl ingen?