8 mars 2009

Dags att börja ljuga!

Okej. I fredags slapp jag eftermiddagens fredagsöl på jobbet eftersom jag har ett stående spinningpass kl. 17. Det är en rätt väletablerad rutin för mig och ingen höjer på ögonbrynen när jag tar en kopp kaffe istället. Lätt alltså.

Men. Igår träffade jag en kompis - hemma hos henne. Varje gång vi ses så äter vi alltid en massa godis och dricker vin. Dessutom röker vi. Mycket.
Alltså var jag rätt nervös för hur jag skulle fixa det här. Min plan var att skylla på huvudvärk och opta för läsk istället. Att jag "försöker sluta" röka har jag redan försiktigt etablerat i vänskapskretsen. Jag har med stora ord beskrivit hur svårt det är och hur många återfall jag redan haft... Hah!
Så. Först drack vi läsk, sen kaffe och sen kom då vinet fram. Och medan min vän hängde under köksfläkten och blossade (usch så jag luktar rök förresten!) så ömsom ful-smuttade jag och ömsom hällde ut lite vin här och där - i kaffekoppen (där jag sparat lite kaffe), i en blomkruka och i vasken. Jag kunde t.o.m. fylla på mitt glas en gång!
(Som tur var var det billigt vin... Jag behöver inte ha dåligt samvete alltså.)

Jag kände mig hela kvällen som världens fejk. Usch, usch, usch! Och det här var bara första helgen! Om jag nu är i vecka 6 så väntar åtminstone 6 helger till i samma anda. Nu är det dags att börja hitta på bra ursäkter...
*suck*

6 mars 2009

Nu gör vi en deal

Jag gav maken tre villkor för att vi verkligen ska gå igenom det här:

1) Han får aldrig, under inga omständigheter, säga att jag är tjock. Inte ens när det enda jag kan få på mig är hans XXXL t-shirts från USA. Möjligen lite svullen. Men aldrig tjockis.
2) Han får aldrig kalla mig mamma. För jag är inte hans mamma och kommer aldrig att bli det. Jag blir mor till hans barn. Och vi är inte 68 år. Bläh! (jag kommer aldrig att kalla honom pappa)
3) Han får aldrig säga att "det var ju du som ville ha barn". För så är det inte. Och det vet han. Och slänger han fram det i en hetlevrad diskussion så är han rökt. Vi var överrens.

Han gick med på allt och kontrade med följande, överraskande nog:
1) Jag ska inte bara "ge upp" efter att vi fått barn. Med det menar han kroppen. Han verkar livrädd att jag ska bli ett fläskberg och förfalla. Grejen är ju den att jag är den som tränar minst tre gånger i veckan nu. Och han? Not so much. Ergo - han behöver inte oroa sig.
2) Att vi inte får sluta ha sex. Jag skämtade med att i sådana fall fick han akta sig för att stöta snoppen i bebisens huvud. Hahahahaaa! Fast han fattade inte skämtet.
Note to self: inte skämta om sånt här med en semi-chockad blivande pappa.

5 mars 2009

24 H

På 24 timmar har jag:
- gjort ett positivt graviditetstest
- skrivit in mig på Mama Mia
- reggat mig på Familjeliv.se
- läst halva Från A till Bebis

Vad ska jag göra nu?
Vänta?
Jag hatar att vänta.

4 mars 2009

28 februari 2009

Hur berättar man det då? Och hur tar han det?

Jag går händelserna i förväg. För vad jag är mest nervös för är vad ska jag säga till min man? OM det nu blir barn.

Älskling vi... (nej, vi kallar inte varandra älskling) Hörru... (för bläh) Sötnos (jaaa!)... jag vet att jag sa att det skulle ta ett halvår för oss att bli med barn, men grattis! Dina spermier har samma kapacitet som en OS-simmare! Vi ska ha barn på första försöket!

Hur skulle han reagera då? Som att jag har lurat honom? Stressat honom in i något som han inte var redo för? För att jag lovade att det skulle ta tid att bli med barn?
Egentligen borde jag fråga mig om han skulle reagera likadant om jag berättar det denna månad som om jag berättar det om ett halvår (fast då inte på första försöket). Svaret är nog att det är mycket troligt.

Det känns som jag är i en väldigt låst situation.

Så det här är alltså första försöket?

Jag försöker fortfarande räkna ut det här med menscykler, ägglossningar och jox men kammar hela tiden noll. Missförstå mig rätt. Jag är inte puckad. Jag har bara inte brytt mig. Någonsin.

Sista dagarna har jag haft någon slags halsbränneliknande känsla och på det hela taget mått lite... annorlunda. Ibland önskar jag att jag lyssnade bättre på min kropp. Jag har lärt mig att blåsor i munnen betyder att en förkylning är på G. Men längre än så har jag inte tagit det. Nu förstår jag inte vad kroppen försöker kommunicera. Men jag misstänker att det är någon slags orolig förväntan. Tänk om det är barn på gång? Tänk om vi ska bli föräldrar? Tänk om... Tänk om jag bara kunde sluta fabulera fritt och inse att det antagligen inte är något. Jag ska inte ha mens förrän på tisdag - TROR jag i alla fall. För det kan lika gärna ha varit nu i tisdags. Åååååååh!
Jag hatar att leva i ovisshet.

I jakt på kunskap

Jag surfade runt lite på olika sajter idag för att kolla vad andra skriver om graviditeter och fann mig själv märkbart irriterad på alla dessa fula nicknames. Snutte, Plutte, Gulle och Micki85... My god! Hur ska jag någonsin kunna ta något de säger på allvar? Hur ska jag någonsin kunna lära mig något om alla bejbisidor befolkas av hårdssminkade, tjugo-nånting kids som tycker att deras tolv år äldre mc-kille är hela deras värld? (jag har vääääldigt mycket fördomar)

Sen kom jag på att jag döpt mig själv till Bejbi.
Fan.